Reportage
Sara den tredje
 

− Sara. Kalla mig för Sara. Jag heter inte det, men det spelar väl ingen roll?

Det är kallt ute, snålblåsten plågar Göteborgarna i vanlig ordning, det är trots allt februari i en av Sveriges mest nederbördsrika städer. Därför är det skönt att vara inne, kroppen slappnar av och jag serveras en kopp kamomillte med honung. Lägenheten där hon vi ska kalla Sara bor är en rymlig tvåa. Sambon sitter i vardagsrummet och spelar Playstation, utanför hörs ljudet av en ständig ström förbipasserande bilar.

Vi ska prata om ångest. Om psykisk ohälsa, denna nya folksjukdom. Ny är den förvisso inte, men vi kanske kan tala mer öppet om sjukdomen idag än för tio år sedan. Kanske är det just därför statistiken visar att allt fler svenskar mår psykiskt dåligt. Eller så mår vi helt enkelt sämre.

Sara mår inte bra. Men hon har mått sämre, mycket sämre, och på ett sätt är det en lättnad att kunna jämföra ångesten med just ångest.

− Jag har levt tre liv, tre olika Saror, berättar hon. Det livet jag lever nu är ganska nytt, det är den ljusa Sara. Fast jag vågar inte säga för mycket, det kan ju komma mörker också, tillägger hon. De två tidigare Sarorna vill hon helst inte prata om, de är för henne försvunna och begravna långt in i minnet. Ibland måste hon ta fram stoff från de förra liven, som när hon träffar sin psykolog, men hon gör det ogärna frivilligt. Minnena kommer ändå, vare sig hon vill det eller inte. De finns där, spökena från förr, trots att alla broarna är brända.
 

"Jag trodde att det var en svaghet som jag kunde bemästra"


− Tänk dig att du inte vet var du ska ta vägen, så dåligt mår du. All logiskt tänkande har försvunnit, det finns ingen utväg. Det går inte att kontrollera. Så beskriver Sara hur det känns att få en panikångestattack. Hon förstod det inte först, negligerade kroppens signaler, tänkte att det bara var att härda ut. Hon trodde att hon var svag, att alla andra var starka och att hon själv kunde kontrollera hur hon mådde.

− Till slut gick det inte längre. Jag vägrade inse att jag hade stora psykiska problem, jag trodde att det var en svaghet som jag kunde bemästra, min stress och mina depressioner. Jag förstod att jag var deprimerad, det visste jag sedan innan, säger Sara och slår bort blicken. De första Sarorna hade i bästa fall fått diagnosen depression, men i vissa fall fått höra att hon var ”lite nere, hängig och måste stressa ner”. De hade fått antidepressiva mediciner utskrivna, sedan var det bra med det. Det hade fungerat ett tag, fram till dess att Sara ett eller två hamnade på akuten med misstänkt hjärtinfarkt som visade sig vara en panikångestattack.

− Det var då jag förstod att det här inte gick längre, jag höll på att falla i bitar. Hur jag mådde låg så långt utanför min kontroll att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Till slut satt jag där och grät, som ett barn, och skämdes. Skammen är den värsta känslan som jag har känt, den försvinner inte, den sitter fast långt in i ryggmärgen och hugger tag i en när man minst av allt anar det.

'Tänderna var hårt åtgångna av många nätters tandgnissel'

Sara den andra blev sjukskriven, medicinerad och satt i multimodal terapi parallellt med fysisk rehabilitering. Ryggen och axlarna hade tagit mycket stryk av alla spänningar, tänderna var hårt åtgångna av många nätters tandgnissel, hon hade tappat större delen av sitt hår, magen fungerade inte längre och hon var hårt märkt fysiskt av många sömnlösa nätter.

− Det var det bästa som har hänt mig. Att äntligen någon lyssnade på mig, jag som inte egentligen ville berätta hur jag mådde. Min läkare satte stopp för arbetet, hon förstod att jag var nära på en kollaps. Hon var till och med imponerad av att jag inte redan hade rasat ihop, under de förutsättningarna som jag levde mitt liv då, säger Sara och ler svagt.

Det var så Sara den tredje föddes, den nuvarande Sara. Hon är evigt tacksam över alla de timmar som hon har tillbringat med sin psykolog, för medicinen hon fått, för omtanken och förståelsen. Idag är hon stark, men kan bli starkare, glad, men kan bli gladare. Framför allt är hon nöjd, nöjd över att ha fått begrava de tidigare liven, hon har ett nytt liv nu.
 

Text och bild: Johanna Herbst